Idag på förmiddagen i hällande regn var det en annan begravning i Mora kyrka, ingen jag kände men jag vet att den kvinnan lämnade en flicka efter sig i som nu går i gymnasiet och som förmodligen går mot sitt sämsta sommarlov någonsin, den flickan höll mej vaken ganska mycket inatt samtidigt som tankarna på min vän fanns där oxå och hans anhöriga. Jag hoppas att den flickan har fantastiska kamrater och fantastiska lärare som kan se henne i detta. Jag vet att min väns sambo har bra uppbackning,men jag kanske kan tvivla på henna att i våga öppna sig, en stark kvinna men man ska inte bära allt själv hela tiden. Men man tänker så konstiga tankar ibland. Häromkvällen blev jag jätteledsen efter att jag och min sambo hade duschat vi duschar 99,9 % tillsammans varje kväll, ibland en dusch bara med lite prat o tandborstning o tvättning. Ibland går vi bananas med knäppa lekar och vi gjorde det denna kväll och skrattade mycket. Sen var det sängdags och då kommer det över mej att våran vän som är lämnad ensam kvar i sin 2 samhet inte har någon att göra detta triviala med och tårarna bara börja rinna, jag ville så gärna att hon ska få ha det här. Jag tänker oxå på att när det blir sommar opp i Hälsingland vem ska hon då kasta ut resterna av sin frukost med ut på åkern ? För så gör man på sommaren där jag vet jag har sovit över ... i ett hus fullt av värme, ser inte mycket ut för världen på utsidan detta stora hus men så fort man öppnar opp dörren ser och känner man värmen inom 1 sekund. Vi var oppe ett gäng kamrater en sommar för inte så länge sedan och hade härliga dagar tillsammans, grejen vart då just att slänga rester ut på åkern när vi hade käkat ni vet vi gjorde det så där släntrianmässigt äsch den här äggulan den behöver man inte äta opp ut på åker`n, och så hade vi lite kast-tävlingar vem som kom längst med sin kant som var kvar på mackan eller vad man nu hade att tävla med. Det är dom små sakerna man uppskattar hur eller hur någonstans. Men jag ser fram emot vårat besök till henne i sommar, då har hon även hunnit att skaffa en katt och höns, så kanske är det hönsen som nu får resterna istället för åkern.
Jag har aldrig fixat den där döden åt något håll, den kan verkligen krypa in i mej o hålla mej vaken om nätterna och har gjort i många år, men någon vän kommer den aldrig att bli. Prästen hade ganska fina slutord idag innan han plockade opp sitt munspel att det gäller att inte jaga så mycket som sparkonton, pensionsförsäkringar osv Utan det gällde att ta vara på alla andetag man tog denna dag och hoppas på nya imorgon,och vara tacksam i det.
När jag var barn försökte jag lista ut en ålder som var bäst att mista sina föräldrar i, jag kom fram till att 40 var nog en bra ålder då var man jättevuxen, jag har det nedskrivet i en dagbok oxå där jag funderar jag är i mellanstadiet när jag kom fram till detta klass fyra. Jag har 4 år kvar till den åldern om jag är vuxen nog ? Nej självklart inte det blir man ju inte aldrig någonsin. Och när man har en släng av dödsångest över huvudtaget som jag har inte bara min egna utan andras, när man låter tankarna vandra iväg då har jag kvar 2 föräldrar och jag är yngst i en syskonskara av 5 ... ja ni fattar vart jag är på väg, om det ska gå den vägen som man tänker att en o var i turordning först ska jag begrava mina föräldrar och sen 4 syskon hur fan ska man palla det ? Nu vet man ju aldrig hur det ska gå med just den vägen i livet men när tankarna kommer uppstår paniken, sen till råga på allt kamraterna man har kvar o framför allt världsbästis det är ju så helt sinnes så man måste koppla bort skiten ... o det är ju som sagt var lättare sagt än gjort.
För dessa 4 år sedan när världsbästis mamma gick bort hjälpte jag till att tömma lägenheten, jag var ganska sansad inför uppgiften men den blev jobbigare än vad jag hade trott. ( och det kommer ju en dag när jag själv ska plocka i mina föräldrars hem efter deras bortgång o sortera minnen ) I denna lägenhet fanns ju spår från min uppväxt saker som jag såg när jag var ett litet barn, (vi har trots allt hållit ihop sen vi var 5 år ) och den tanken hade inte slagit mej att jag skulle kunna bli påmind om något speciellt, men så blev det. Och det bästa med denna rensning var att vi hittade ett papper med tankar om hennes egna begravning, hon visste inte att den stod för dörren men hon ville nog bara vara vänlig mot sig själv och barnen att inte lämnas i för mycket frågor när den dagen kom. Och jag kan med handen på hjärtat säga att detta är en utav dom finaste begravningarna jag har varit på och jag tror att det hade lite med denna bit papper vi hittade. Å jag är lite utav samma tanke jag har sagt till mina systrar vad som ska spelas på min begravning, men inte så mycket mera information men det är VIKTIGT att prata om kanske framför allt med sina partners. När jag åker mellan Mora - Kisa brukar jag skriva ner på ett papper vad jag önskar om jag nu skulle råka bli ihjälkörd på vägen ner. En papperslapp som är lätt att finna om jag råkar illa ut, jag vill inte att dom ska behöva chansa sig fram. Och jag brukar inte säga nej till att vara med på foton, jag övergillar det inte på något sätt, men jag går med på det. Anledning ? jo att jag själv tar mycket kort och är mycket för att minnas saker vad det än kan vara och idag har jag några minnen på ett fotografi från dom som jag har fått tagit farväl av. Det finns människor i min omgivning som alltid säger nej till att vara med på kort eller gömmer sig på dessa kort, det gör mej lite lessam ibland ... jag har hellre ett foto som minne en papperslappen med dödsannonsen.
Bjuder på vacker sång från Toni Holgersson
http://www.youtube.com/watch?v=eAs8ev07G7o&feature=related
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar